--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Små, små dispyter…

 
 Vår bestickslåda från Ikea har så överdrivet långa fack, att man kunde lägga dit grepar, slevar och svärd. I den ordningen, eftersom det är den enda logiska. Nu har vi dessbättre lagt dit helt vanliga gafflar, skedar och matknivar, också de från Ikea. Av någon anledning, jag tänkte att det var från smällen när man stängde lådan, så halkade besticken ständigt längst in i facken. Det var lite irriterande, eftersom att man tvingades öppna lådan så onödigt långt, varpå jag hela tiden gick och flyttade ut besticken.

Sen så visar det sig att det är frugan som går och petar in besticken, eftersom hon tyckte att det skulle vara så!? Men vad i hela friden…
Du är en lugn och förstående make, du är en lugn och förstående make, du är en lugn och förstående make…

 

Nu har vi pratat ut om saken, och kommit överens om att jag har rätt. Problemet är bara det att besticken verkligen halkar längst in i facken av smällen när man stänger lådan. Fast inte alla på en gång, varpå de ligger i en enda stor oreda, särskilt knivarna. Eftersom att jag är en man, så vill jag inte gärna erkänna att jag har haft fel. But a man's gotta do what a man's gotta do. Det vill säga att var gång som jag hör frugan smälla igen bestickslådan, så smyger jag dit, rättar till knivuslingarna, för att sedan stänga lådan så försiktigt som det går. Inte för att jag inte kan erkänna när jag har haft fel, utan för att det är snyggast så, och mest praktiskt.

 

Så kommer jag till jobbet. En av tjejerna står och diskar ur bestickslådan, som dessbättre har mer normallånga fack. Eftersom jag anser att man ska hjälpas åt även på jobbet, så lägger jag tillbaka besticken när hon är klar. Gafflar, skedar och knivar, i den ordningen, eftersom det är den enda logiska. Så kommer en annan arbetskamrat, även hon en kvinna, och byter plats på gafflar och skedar?! MEN VAD I HELA…
Du är en lugn och förstående kollega, du är en lugn och förstående kollega, du är en lugn och förstående kollega …

 

Det är bara att smyga in i köket innan lunch, och rätta till eländet. Så blir klockan tolv, varpå jag går för att äta. ”Hon” är inte där ännu, bara de vanliga gubbarna. ”Vem har lagt besticken så här?”, utbrister en av dem. Jag ser oförstående på honom. ”Gafflarna ligger alltid till vänster om tallriken, alltså ska de ligga till vänster i bestickslådan. Knivarna ligger alltid till höger om tallriken, alltså ska de ligga till höger. Skedar ligger till höger eller ovanför tallriken, alltså passar de bäst i mitten.”
Så tycker jag, bara jag visar det sig. Min logik kommer i skymundan av argumentet att ”så har vi aldrig haft det förut.” Så går det, när man tar anställning på en arbetsplats där många av kollegorna arbetat sedan 1986. Min mamma jobbar inte här, men min fru tycks vara släkt med dem alla.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Haha du är ju rätt rolig kille du :-)

Svar: Tack! Ja, jag är i vart fall van vid att folk skrattar åt mig... ;)
Tomas Krüger

Kommentera här: