--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Lögners bäst före datum

 Barn vill gärna att man ska berätta små sagor från vardagen för dem, men inte nödvändigtvis något nytt. Vissa händelser ska återges igen och igen. Helst ordagrant dessutom, för barn minns ofta varje litet ord. De vill bara få återuppleva det hela genom att höra dig berätta.
Jag vet inte hur många gånger som min fru fått dra anekdoten om när hon satt på yttertrappen och fikade, varpå vår son ploppade ner hennes nya mobiltelefon i ett glas med apelsinjuice. Han var så liten så att man helt enkelt inte kunde bli arg på honom, tvärtom så fanns det ett litet stänk av humor i eländet. Det tyckte i alla fall den man som hade köpt telefonen åt sin älskade hustru.
 

Men något hände när berättelsen skulle upprepas i morse. Min fru höll sig inte till handlingen. Kanske var hon inte riktigt vaken ännu, eller bara lite stressad. Helt plötsligt så hade telefonen varit slarvigt klämd mellan hennes ben, med det där apelsinjuiceglaset ståendes rakt under sig. Vår lille pojke hade knuffat isär hennes knän en aning, varpå telefonen snart blev smockfull med C-vitaminer. Jag såg förundrat på henne, som om Winston Churchill förvandlats till Hitler själv. ”Men då var det ju inte pojkens fel?” Min fru, Adolf, började svamla något om att andra världskriget minsann var båda sidors fel, men insåg helt tydligt att hon stod där med byxorna nere.

 

Vi är fortfarande gifta, om någon undrar. Jag blev inte arg den här gången heller. Tvärtom så var det nog bara bra att frugan ljög. Hon blev av med sin telefon, vilket fick vara straff nog. Att dessutom få en tjurig make som salt i såren hade varit lite väl grymt. Även jag vann på lögnen. En skamsen fru är en snäll fru, och istället för att gå omkring och muttra om min klumpiga, sämre hälft, så fick jag en liten småsöt episod att berätta om. Win-win med andra ord, eller snarare loose-win-win, för vi blev ju trots allt av med en telefon.

 

Då finns det en mörkare saga från tidernas begynnelse, med ett svek som jag nog aldrig kommer förlåta. Det handlar om så kallad syskonkärlek, ett ord som är sarkastiskt i sig, oavsett sammanhang.  Jag hade planterat mitt första frö i en kruka med jord. Vattnat, pratat och älskat fram en späd liten planta. Så på min fönsterbräda växte sig nu en liten paprika sig allt större. Till dess att åkte jag till en kusin över helgen. När jag kom tillbaka så hade min lilla paprika möglat och blivit slängd. Bara så där. Det var i alla fall vad min mamma påstod. Kunde mammor ljuga? Aldrig!
Det tog kanske tjugofem år innan sanningen uppdagades, varpå min storasyster nog ångrade sitt kaxiga erkännande. ”Fred i vår tid”, pep hon, och försvann hem till sin egen lilla ö. Skulle inte tro det. Hämnden kommer, söstra mi…

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Hallå där! Du HAR redan hämnats den där lilla paprikauschlingen! Eftersom rätt ska vara rätt så ska jag upplysa om att jag käkade upp den för att du sprutat ut halva parfymflaskan jag fått av tant Lollo i mitt rum. När du fick veta hur det låg till sprutade du ut resten. Synd på parfymen, men också olidligt att sova i parfymångor!

Svar: Som du skriver, det var en helt olidlig parfym. Med andra ord så räknas det inte som hämnd. Den som spar han har... :)
Tomas Krüger

Kommentera här: