--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Elaka döda ting

Bli inte arg på döda ting, brukar jag säga till min fru. Oftast när dammsugaren fastnar i något hörn, eller när jag blir bryskt väckt efter att ha sovit lite för länge. Fast i det sista fallet så använder jag visserligen termen ”döda ting” mest som en metafor. För döda ting brukar normalt sett sakna alla former av liv. Samtidigt så finns det döda ting som man faktiskt får bli arg på. År 1950 frågade sig geniet Alan Turing hur vi skulle kunna fastställa om en maskin kunde tänka? Fyra år senare dog han, sannolikt som en ren följd av sin tids intoleranta samhälle. Låt mig därför ge er min syn på det hela, och formulera något som han aldrig hann komma fram till: En maskin kan tänka om den avsiktligt jävlas med oss människor.

 

Vi har en sådan maskin på jobbet. Faktum är att de finns på de flesta av dagens arbetsplatser. Eftersom Alan Turing var engelsman så skulle han ha kallat den för printer, på svenska säger vi oftast skrivarjävel. Principen är enkel, man stoppar in platta, blanka och hela pappersark. Sedan så inbillar man gärna sig att pappren ska kunna komma ut igen. Lika hela och platta, fast nu med text, bilder och obegripliga cirkeldiagram på sig. Oftast blir det så, men inte alltid, varpå maskinen rasslar, blinkar och piper som om allt vore ditt fel.

 

Hur kan jag då påstå att printern, förlåt, skrivarjäveln, gör detta med flit? Jo det är en ren fråga om timing. Eländet börjar alltid när man har som mest bråttom. När kunderna väntar i konferensrummet. När du redan borde sitta i bilen på väg mot dagis, eller allra helst, när du skrivit ut det där dokumentet som du inte vill att någon annan ska råka få syn på.

 

Det sista fallet är också det enda tillfället då någon kan tänka sig att hjälpa till med felsökningen. Annars brukar de flesta brukar lösa problemet genom att ställa sig framför ett fönster, gärna med en kopp nybryggt kaffe i handen. Har de otur så kommer någon som jag in i fikarummet, och undrar vems festprogram det är som jag håller i handen. Som om jag inte redan visste. Så på varje arbetsplats finns det någon som tömmer diskmaskinen, någon som fixar med kaffebryggaren, och så någon som jag, som verkligen hatar den där skrivarjäveln.

 

Det var bättre förr, när allt man möttes av var några ilsket blinkande röda lysdioder. Nu sitter det en informationsdisplay i färg på eländet. ”Ta bort felet med 0”, säger skrivarjäveln, varpå jag trycker på siffran noll på det lilla tangentbordet bredvid displayen. ”Ta bort felet med 0”, säger den igen, så jag trycker på nollan en gång till. Inte fasen hjälper det. Jag vet att det inte hjälper, men jag kan bara inte låta bli. Jag missförstår maskinen högst avsiktligt, eftersom den i sin tur jävlas med flit. Nedanför texten visas en illustrativ bild på skrivaren, där en av dess femtioelva luckor är markerad med en liten, halvt oläsbar nolla. Då vet man att felet i vart fall inte sitter där. Faktum är att felet nästan alltid sitter på samma ställe. Under den där ilsket gula etiketten som det står ”CAUTION HOT” på, vilket också är engelska och betyder: ”Kom hit så ska jag bränna fingrarna av dig.”

 

Så slänger man sitt dragspelsbälgsformade dokument i återvinningen, klickar på print igen med sina brännblåsefingrar, och skyndar helt i onödan bort mot skrivaren. För på displayen kan man nu läsa. ”Vänta. Värmer upp.” Som om skrivarjäveln inte vore varm nog redan?

Kommentera här: