--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

(1/2) Min kundvagn heter 6899.

 ”Jag heter Tomas, och har varit i Ullared.”
”Hej Tomas! ”
Orden uttalas i kör av den brokiga skaran med män i alla åldrar. De ler medlidsamt åt mig, uppmuntrar mitt mod, och är samtidigt glada över att inte vara ensamma. Vi sitter i ring på stapelbara stålrörsstolar med gröna plastsitsar. Lokalen är gammal, kal och grå, med breda knarriga golvtiljor, högt i tak och stora spröjsade fönster som behöver putsas. Det är lite dammigt och dragit, men både varmare och torrare än i regnrusket utanför. Torsten har fått låna en överdragströja. Han dök upp i en Ullared T-shirt. Det är alltid lika sorgligt när det händer. Per-Erik drar hela tiden upp sin byxlinning och är väldigt noga med att inte böja sig framåt eller sätta sig på huk. Förmodligen så har han Ullaredkalsonger på sig, men ingen kommer dra på sig latexvantarna och kräva att få se efter. Det fungerar inte så på UU, eller Underdåniga Ullaredare som akronymen utläses. Allt är frivilligt och fokus ligger på att sluta säga ja. Att vägra följa med våra fruar till Ullared.

Torsten är illa däran, det kan alla se. Han är klass fyra på US, Ullared Skalan. Per-Erik är visserligen bara en trea numer, men har fortfarande svåra problem med själva erkännande. Plötsligt reser han sig för att gå mot toaletten. Vi inser alla vad han tänker göra. Naturligtvis så är det bra att han gör sig av med sina fillingar, men vi minns samtidigt hur det gick förra gången. Niklas, som är rörmokaren ibland oss, klarar inte av att hålla tyst.
”Förlåt Per-Erik, men snälla du, spola inte ner dem i toaletten igen. Släng dem i papperskorgen. Ingen av oss kommer se efter, det lovar vi.” Per-Erik stannar upp och vänder sig om för att spela förorättat, men känner själv hur han rodnar, vänder tyst ryggen åt oss igen och fortsätter skamset mot toaletten. Även Niklas skäms för sitt utfall, och stirrar moloket på golvet framför sig. Egentligen så ska man sitta tyst och stilla när någon öppnar sig, men jag låter Per-Erik gå. Då blir det en mindre att erkänna sin fruktanvärda gärning inför.

Jag höll på att trilla dit redan som mycket ung, men hade tur och slapp undan. Jag hade ingen fru, inte ens en flickvän. Ändå var jag nära att råka illa ut. Jag hamnade i dåligt sällskap, följde med en ”kompis” och hans flickvän. Det kallas PUS, Passivt Ullared Syndrom. Något som dessbättre blir allt mer ovanligt. Mycket tack vare UU:s intensiva samarbete med skolor och ungdomsgårdar. Den gången började jag kräkas inne på själva Gekås, och höll på så i två dagar.

 

Läs fortsättningen här: (2/2) Min kundvagn heter 6899.

Kommentera här: