--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>

 

 

kl. 00:10  Tomas får syn på äggkartan som hans fru lämnat framme, och bestämmer sig för att plocka in äggen i kylskåpet.

kl. 00:11  Tomas ångrar sig, innerligt.

kl. 00:12  Tomas vill väcka sin fru, så att hon ska få ångra sig istället, eftersom olyckan egentligen var hennes fel.

kl. 00:13  Tomas inser att vissa meningsskiljaktigheter kan tänkas uppstå vad gäller skuldfrågan.

kl. 00:14  Tomas överväger att helt enkelt gå och lägga sig, för att sedan skylla på katten.

kl. 00:15  Tomas upptäcker att katten, det gosiga lilla kräket, besitter ett vattentätt alibi.

Kl. 00:16  Tomas kläcker den fantastiska idén att skylla olycksfallet på plötslig sjukdom, väcka frugan så att hon får torka golvet, och själv lägga sig på sängen, gärna lätt gnyendes med febertermometern i munnen.

kl. 00:17  Tomas inser att idén, hur fantastisk den än är, skulle kunna leda till att frugan tar med sig sonen och åker hem till hennes föräldrar, dessvärre nästan säkert utan att städa upp först.

kl. 00:18  Tomas funderar på om han så här mitt i natten själv kunde tänkas överge hus, familj och köksgolv, för att söka lyckan på en plats med bättre förutsättningar.

kl. 00:19  Tomas googlar fram att trots all dårskap i världen, så finns det ingen religion eller värdslig lagstiftning som förbjudit vare sig höns eller ägg, och att han därför lika gärna kan stanna hemma.

kl. 00:20 Tomas lusläser dammsugarens garantivilkor.

kl. 00:21 Tomas anser att tillverkares friskrivningar från kundorsakade fel, borde förbjudas av konsumentlagstiftningen.

kl. 00:22  Tomas börjar torka upp äggen från köksgolvet, trots att det inte var hans fel att de hamnade där.

kl. 00:23  Köksgolvet är rent, varpå Tomas äntligen får gå och lägga sig. Orättvist nog utan att få motta minsta beröm för sin rådiga insats.

 

 

 

Näggativ

0 Läs mer >>

 

 

 Vår älskade katt Surf dog vid min sida i sängen i natt, och det är jag glad för.
Jag är glad för att vi lät honom bli gammal och skraltig, så som vi själva en gång ska bli. Att Surf fick bli stendöv och stå och gapa som en mistlur, bara för att han ville ut, eller undrade vilket rum vi fanns i. Han som en gång lärde vår andra katt Pussel att om man ville något, så var det bättre att bara jama lite tyst och gulligt. Nu kunde han ju inte längre höra sin egen röst.
Jag är glad att Surf fick bli så mager och knotig att vissa drog sig för att klappa honom över ryggen, han tyckte ändå bäst om att bli klappad på huvudet.
Glad att hans långa yviga päls fick bli lite tovig när han inte orkade tvätta sig ordentligt längre. Vi kunde ta bort det värsta med trimmern, men det var han inte glad över.
Jag är glad att vi lät honom sluta krafsa efter sig i lådan, även om det hände att jag gnällde. Jag som själv glömmer spola toaletten emellanåt, och det utan att någon tar mig till veterinären för en sista spruta.

Jag är glad att han låg tätt bredvid mig i sängen i natt, trots att jag insåg att han förmodligen skulle kissa på sig när han väl dog. Glad att han knorrade till var gång han ville bli klappad, att han satte sin ludna tass på min haka, för att klappa tillbaka en sista gång.

Jag är glad att han dog i stillhet intill mig, utan att kissa på sig, men det är väl också det enda jag är glad för. Det och att hans sista resa inte blev en stressande bilfärd till veterinären, utan en mjuk säng, husses närhet, och ett sista besök hos John Blund. Det är jag verkligt glad för. Annars så är jag mest bara ledsen. Väldigt ledsen.

19 år gammal var han fortfarande världen snällaste katt. Samme katt som kom om någon blev riktigt ledsen. Samme katt som snällt låg kvar när han omringades utav hårdhänta små barn som ömsom klappade, ömsom drog honom i pälsen. Fortsatt den rare gamle katt som följde med upp, och sedan låg kvar till dess att lillhusse somnat ordentligt. Då kom Surf nerför trappan, stack in huvudet till oss som för att berätta, och fortsatte vidare till matskålen.

Jag hoppas att det finns matskålar där han är nu, och någon som fyller på dem. För det spelade inte så stor roll om det redan fanns mat i skålen. För Surf var det ett bevis på kärlek att få mat och bli klappad. Så vi gav honom mat, klappade hans huvud, och älskade honom.

Vår katt dog i natt.

0 Läs mer >>

Tio steg för varje oteknisk fru som vill fixa fram ett härligt besvärligt morgonhumör:
1.) Se för ovanlighetens skull till att göra rent kaffemaskinen, (eftersom maken brukar tjata om det, och det bara är du som dricker kaffe i hushållet).
2.) Se till att göra rent kaffemaskinen innan du tagit morgonens första kopp kaffe.
3.) Misslyckas kapitalt med att sätta ihop kaffemaskinen igen.
4.) Bli sur på den jvla kaffemaskinen som inte vill fungera, och på de italienska män som gjort den.
5.) Bli surare på din morgontrötte make, som bloggat till sent på natten och nu försöker sova sig igenom en krissituation.
6.) Bli ännu surare på din nyvakne make, när han ställer frågor om hur du gjorde när du tog isär kaffemaskinen.
7.) Låt bli att läsa manualen som finns i skåpet ovanför.
8.) Pressa fram några vredestårar när maken frågar om du vet vad RTFM betyder, (Read The Fcking Manual).
9.) Bli något lite gladare när maken med hjälp av manualen trots allt får ordning på kaffemaskinen.
10.) Se till att du glömt köpa kaffe.

Kaffemoster vs kaf...

1 Läs mer >>
Foto och bildtext Aftonbladet. Censurering av mig.

Nu blir det i och för sig ljusare om mornarna i och med vintertiden, fast det är inte helt lätt att hålla reda på hur det fungerar. I vart fall inte för vanligt folk.

För oss som kommer från Åtvidaberg så är det där med sommar och vintertid enkelt. Vi slipper låtsas att klockans lilla visare är någon typ av hammock behöver bäras omkring på. Hur kommer det sig då att just Åtvidabergare har en sådan fallenhet för klockor och tid? Jo förutom vissa rent genetiska fördelar gentemot till exempel banjospelande Kisabor, eller folk i allmänhet från Valdemarsvik, så står det en solkanon i ett torn på en kulle vid Bysjön.
 
Just när klockan blir tolv under det ljusa halvåret, så lyser solen in igenom en smal spalt, träffar ett förstoringsglas, och antänder solkanonens fängkrut. Den dova svartkrutsknallen som följer hörs över mest hela samhället, och signalerar att klockan är tolv.
 
Fast egentligen så är den ett. Förr i tiden, innan sommartiden infördes, så var klockan tolv när den var tolv i Åtvidaberg, men nu för tiden så är klockan tolv först när den är ett. Om somrarna vill säga. På vintern är klockan fortfarande tolv när den är tolv även i Åtvidaberg. Men eftersom solkanonen inte smäller om vintrarna, så kan man inte höra att klockan inte längre är ett när den är tolv.
 
Det här kanske låter väldigt enkelt, men vänta tills jag får förklara lite bättre. Vanliga klockor kan man ju ställa om efter behag. Jag känner till exempel en kvinna som låter köksklockan gå en kvart före, så att hon ska slippa stressa. Tydligen så blir hon lugnare av att klockan påstår att hon är sen, fastän hon egentligen inte är det. Tänk er då hur denna stackars kvinna uppfattar solkanonen, som säger att klockan är tolv, när den redan är ett. Nu tänker jag inte berätta vem denna märkliga kvinna är, men jag kan avslöja att beteendet inte gick i arv. Jag föredrar klockor som går rätt, och det gör mina systrar också.
 
Nu skulle jag gärna hjälpa kvinnan med detta problem, men solkanonen är dessvärre svår att vrida rätt. Den står i ett murat tegeltorn på urberget. Eftersom byggnaden dessutom är K-märkt, så blev man tvungen att istället vrida på självaste kullen. Det är inte särskilt enkelt. Till att börja med så måste man komma överens om vilket håll som man ska vrida kullen. Sist man försökte så kom den en massa utsocknes folk och lade sig i. En tjomme från Grebo hade inte alls fattat vad det hela gick ut på, utan envisades med att prata om sina utemöbler, som hela tiden åkte ut och in ur förrådet. En Falerumsbo tyckte att man skulle ladda kanonen, vänta tills klockan blev tolv, och sedan vrida kullen tills dess att det small. Den idén fann en gubbe från Björsäter alldeles lysande, men så var han från Björs också.
 
För själva vitsen med att diskutera hur och åt vilket håll man ska vrida en kulle i Åtvidaberg, är att det inte låter sig göras. Därmed inte sagt att man inte kan prata om det, såväl länge som väl, trots att man vet att det är omöjligt.
 
Lika omöjligt är alternativet till att flytta självaste tiden om somrarna. Ville vi ha fler ljusa timmar ledigt om kvällarna, så kunde vi istället kunna tänkas komma överens om att gå upp och börja jobba lite tidigare. Då räckte det med att ställa om väckarklockornas larmtid, istället för att vrida på alla klockor lite hipp som happ, och inte vara säker på vilket ur som skulle ställas om, och vilket som redan tickade i takt. Framför allt så skulle solkanonen dundra till klockan tolv, och så skulle det vara bra med det.
 
Fast nu är vissa saker helt omöjliga att komma överens om, så därför ställer vi om klockorna så att vi får det ljusare om sommarkvällarna, trots att man så års i detta land ändå måste använda såväl persienn, rullgardin och ögonbindel för att kunna få en blund i ögonen.
 
Så hur gör man då för att ställa om mellan sommar och vintertid? Jo det är enkelt. På våren vrider man solkanonskullen femton grader västerut, eller österut. Det beror på om man har själva tornet som referens, eller bara koncentrerar sig på självaste ljusspalten. Man skulle kunna säga femton grader motsols. Fast nu ska man ju undvika det begreppet, eftersom folk på det södra halvklotet alltid gör fel när man säger så. Då är det mer korrekt att vrida femton grader moturs, fastän det egentligen handlar om att vrida fram klockan. 
Sak samma. På hösten vrider man i vart fall inte alls på kullen, eftersom man aldrig lyckades vrida den på våren till att börja med.
 
Det var väl inte så knepigt? Nej inget är svårt när man kan det!

Du vintertid nu ko...

7 Läs mer >>
 
 
Nä, det här är egentligen inget ställningstagande i politisk tillhörighet, utan i en sakfråga. Fast det där med att få äta upp det man uttalar i sitt partis namn, borde väl i rättvisans namn inte bara gälla SD och FI?

"Har man flyttat till landet får man stå ut med att det kan bli obekvämt."

 

Bäste Mjölbysosse, du som förmodligen inte bor på landet, utan i din lilla valstuga mitt på torget. Bara så att du vet: Barnen i Normlösa med omnejd, de vars älskade skola du vill lägga ner, har inte alls flyttat till landet. De är uppväxta där. Faktum är att det finns gott om vuxna som inte heller har flyttat till landet, utan helt enkelt bor kvar där de växt upp.

 

Sen så är vi rätt så många som har flyttat till Mjölby från andra kommuner, och gjort det genom att flytta till Mjölbys landsbygd. Jag antar att vi får skylla oss själva? Hade det inte funnits en skola i byn, så hade vi inte flyttat hit. Vi borde naturligtvis insett att skolan bara var ett lockbete, och be om ursäkt till våra barn. Det är ju trots allt de som får det lite "obekvämt", var tidig morgon och var sliten kväll.

 

Till slut så finns det de som faktiskt flyttat från Mjölby tätort och ut på landet. De får också stå ut. Fastän de fortfarande betalar skatt, och har sin rösträtt kvar.

 

På Mjölbys hemsida står det:
"Vi är glada att så många väljer att flytta till, och att bo kvar, i Mjölby kommun. Här kan du ta del av både landsbygdens och stadens fördelar, du behöver inte välja."
Jag antar att det inte är du som skrivit detta? Du kanske rent av opponerade dig mot formuleringen?

 

Då kanske du inte gillade de här orden heller?
"Av Mjölby kommuns 26 000 invånare bor cirka 6 000 på landsbygden.  Detta gör landsbygden till en aktiv och mycket viktig del för kommunens utveckling... I dag finns cirka 1 000 företag på landsbygden, knappt 500 är lantbruksföretag."
Det tycks mig som att folk på landsbygden är rätt så företagsamma, och betalar mycket skatt, vilket de står ut med.
Vilken tur att de inte förväntar sig något tillbaka.
Vilken tur att det är deras barn som får det obekvämt, så att de själva orkar fortsätta jobba, och betala skatt.

 

Käre Mjölbysosse, eftersom du förmodligen vinner valet såsom du brukar göra.
Kan du inte ändra kommunens slogan till:
"Mjölby, det kan bli lite obekvämt, men det får du stå ut med."

 

 

Den okände sossens...

0 Läs mer >>
 
Förr pratades det om att kanske köpa hem ett glas rött till helgen. Sedan introducerades vinstället för det svenska folkhemmet. Ett litet hemlager till nöds, utifall att gubben glömmer svänga förbi bolaget.
   "Eller glömmer och glömmer", flinar den salongsberusade värdinnan, och lägger förtroligt sin hand på sin väninnas underarm. "Det är väl klart att han aldrig gör, men försök få en karl till att minnas att köpa med sig en flaska "Musigny Vielles Vignes Grand Cru Domaine Comtes Georges de Vogue", när det normalt sett räcker med att kombinera orden sjuttis och Explorer."
 
Det är väl därför det finns nummer på allt i bolagets sortiment, men än sen? Kan maken inte komma ihåg de sista siffrorna i barnens personnummer, så lär han inte minnas nr 95041. En flaska Explorer har nr 3, men det minns han inte heller. Det är ett vikingaskepp med rödvita segel på etiketten. Det är så som han väljer flaska, och hans fru är likadan. En snygg flaska med en tilltalande etikett. Skriv ner det på en lapp om du vill. Då kommer han definitivt hem med något som du rynkar näsan åt.

Så frugan hans får nöjet att shoppa rödtjut på egen hand, och hänga upp fångsten på väggen till prydnad. Fast problemet är just det. Flaskorna är lite av en prydnad, och gud förbjude att de förvandlas till tomglas innan bästa väninnan fått beundra deras etiketter. Så hur gör man då, när vardagens vedermödor får gomseglet till att sukta efter en droppe rött, men korkars sigill inte får brytas? Vad sägs om batterisyra? Svavelsyra alltså. H2SO4 för den som är kemiskt bevandrad, och vet hur pass farliga grejor vi pratar om. Det var nämligen batterisyra som bag-in-box förpackningen ursprungligen togs fram för, långt innan någon insåg dess potential som mamma-festis.
 
Vart vill jag komma egentligen? Det vet jag knappt själv. Det har något med min fru att göra, något som hände under kvällen, men jag kan absolut inte påstå att hon dricker för mycket. Det gör ingen av oss, snarare tvärtom. Vi har ett välfyllt vinställ, och förmodligen finns det en bag-in-box någonstans i källaren. Vi har ett helt skåp fullt med sprit och annat. Rätt fina flaskor, en del av dem i alla fall, men vi dricker aldrig ur dem. Jag bemödade mig att sätta glasskivor och LED-belysning i skåpet, som bara tänds om man öppnar båda dörrarna samtidigt. Man får en sådan där hallelujakänsla när man gör det. Himlens portar öppnar sig, och spriten uppenbarar sig i ett flödande vitt gudomligt sken.
 
Ja belysning kunde jag ta mig tid och ork med att installera, men ändå så har jag en halvdrucken flaska Madeira därinne. Den är en kvarleva från vår bröllopsresa, som fick mig till att älska Madeira. Såväl ön som drickat, men föräldraskapet har förvandlat mig till någon sorts smygnykterist.
Nu skulle det här inte handla om mig, utan om kvinnor och deras räknesätt. Så för att lämna alkoholen bakom mig säger jag istället raggsockar! Det var så som kvinnor mös i soffan förr, med ett par raggsockar och en kopp te. Kanske med en varm stickad tröja eller en filt, men definitivt inte med benvärmare, de kom på åttiotalet. Nu ska jag erkänna att jag gillade benvärmare, på kvinnor alltså. De kunde faktiskt rent av vara lite sexiga. Eller så var det så enkelt som att jag var en tonårig grabb på åttiotalet, och att allt som hade det minsta med tjejer att göra var sexigt.

I så fall så tycker jag synd om dagens tonåriga grabbar, för ni kvinnor kunde inte nöja er med benvärmare, eller hur? Stackars den finnige sate som är så desperat, att han finner en kvinna i en OnePiece sexig. Min fru drog på sig en när vi var på H&M. För en gångs skull så tog jag mod till mig, och sa att hon såg ut som ett elskåp i den. Tjejerna i kassan började fnissa, och det blev inget köp. Det blev inget mys heller den kvällen, men det var det värt.

Så min fru dricker med måtta och har ingen OnePiece? Kan jag komma till poängen någon gång? Helst i år, om det är möjligt, för jag börjar bli lite trött. Jo förstår ni, det hela kokar ihop till en väldigt enkel beskyllning. När ni kvinnor unnar er något, så är ett alltid lika med ett. En bag-in-box ger er inte sämre samvete än ett glas vin. En OnePiece är inte värre än ett par raggsockor, och en kasse med saker från Ullared, är en kasse med saker från Ullared, varken mer eller mindre...





PS.
Den lilla kassen står där bara som referens, men är precis lika många som den abnorma kassen...
 

Att räkna till ett

1 Läs mer >>

Någon gång under sommaren 2013, när min pappa fortfarande levde, så satt han i vår paviljong. Bredvid växer ett litet päronträd. Pappa tittade på det, och jag kunde se att han undrade vad det var för ett träd.
Nu kunde jag ju bara berätta det, eller så kunde jag dra hela historien. Att pojken min alltid får med sig en frukt till skolan, och att han hösten innan poängterat att han verkligen gillade päron.
   "Okej", svarade jag. "Nu har vi bara äpplen, men vet du vad, i vår så tar vi och planterar ett päronträd."
 
På något vis så lyckades jag hipp som happ komma ihåg det löftet när våren infunnit sig. Under ett lika plötsligt som oväntat infall av handlingskraft planterade vi inte ett, utan två päronträd. Min fru valde det ena. Den sort som föll henne i smaken bar det vackert klingande namnet Clara Frijs. Don efter person tänkte jag, och valde mig ett gråpäronträd.
 
Så grävde jag två kratrar bland rötter och stenar. Jag hällde i gödsel och jord, placerade päronträdplantorna i mitten, täckte över med mer jord och hämtade vattenkannan. När jag stod där och vattnade tänkte jag att jag kanske borde ha läst på lite om päronträd först. Jag brukar alltid börja med att lära mig lite om det som jag ska ta mig för, men den här gången hade jag låtit bli.

Nu var jag rätt så säker på det där med jord, gödsel, solsken och vatten. Jag var dessutom helt övertygad om att rötterna skulle vara i marken, medan de där gröna små flärparna skulle peka mot himlen. Vad kunde ha gått fel? Ingenting naturligtvis, men vad ska man ha internet till om man inte får googla lite ibland? Dessutom så händer det att jag skänker en slant till Wikipedia. Det hade blivit dags för dem att göra skäl för lönen.

"Päron (Pyrus communis) är en art i släktet päron." Tänk det hade jag nästan gissat själv.
"Päron odlas för fruktens skull..." No shit Sherlock?
Nä ska de hålla på så här så blir det indragen veckopeng för Wikipedia.
 
Google då?
"Tyvärr har det på vissa håll i södra Sverige blivit nästan omöjligt att odla päron på grund av päronrosten, eller ännu värre, -pesten! Man får inte ett enda friskt päron och till slut tröttnar man och hugger ner trädet."
Sicken muntergök. Tack för de orden, men så pessimistisk tänker jag inte vara.

Ett försök till.
"Pollineringstabell för päron"
¿Qué?
"Vilka päronträd pollinerar, (befruktar), varandra?"
Och så en himla stor tabell med fotnoter och elände...
Jaja, hur är det då med gråpäron?
"Kan pollineras av Clara Frijs"
Det var väl bra, antar jag, även om det känns en smula omanligt att mitt machopäronträd ska befruktas av frugans lilla fjollplanta.
 
Vad mer?
"Gråpäron är triploid och kan varken pollinera sig själv eller andra sorter."
Nä fy? Inte nog att mitt träd är sterilt, det tycks rent av vara som Jan Guillou. Nej jag försöker inte påstå att mitt träd har något med stora författarskap att göra. Då tänker jag mer på Jonas Gardells smått elaka påstående om Jan Guillou. Fritt översatt till trädtermer så har då mitt gråpäronträd för korta grenar för att kunna runka. Prunka! Förlåt! Mitt gråpäronträd har för korta grenar för att kunna prunka, och inget annat.
 
Triploid minsann? Stackars lilla träd, men något positivt måste väl ändå stå att finna?
"Bär rikligt med frukt", jo jag tackar, "efter cirka fjorton år av ingenting."
Fjorton år?
Har jag planterat ett impotent trädelände som skjuter lösa skott och tar fjorton år på sig?
Läs den andra raden på Wikipedia för tusan hakar:
""Päron odlas för fruktens skull", inte för att man ska åka på att kratta löv i ett och ett halvt decennium.

Dessutom så gillar min pojke verkligen päron. Om tio år är han ingen liten pojke längre. Han behöver inte längre ta med sig frukt till skolan, och då har jag fortfarande fyra års krattande kvar. Sen så sitter jag där, med en rikligt skörd av gråpäron. Med utflugen pojk, och med en fru som minsann bara vill smaska på sina Clara Frijs. Dessutom ger jag mig tusan på att Fi kommit till makten, och att Gudrun Schyman då infört straffskatt på gråpäron, och på Jan Guillou, det triploida lilla kräket, (hennes ord, inte mina).

Så hade jag alltså planterat mig till två problem. Mitt gråpäronträd tog för lång tid på sig, och kunde inte pollinera frugans Clara Frijs. Lösningen var att gräva ännu ett hål för ytterligare ett päronträd, men var? Bredvid vårt plåtskjul växte en buske som jag aldrig riktigt gillat. Bort med den, och dit med ett ordentligt hål fullt av gammal koskit och jord. Dags att åka till plantskolan.
Fast den där enorma grenen från den gigantiska Almen skuggar platsen lite väl mycket. På med hjälmen, ihop med stegarna och sågen i vacker hand. Vips så var jag tio meter upp i luften och sågade i samma gren som jag satt på, fast dessbättre med rumpan något närmare stammen än vad sågsnittet var.

Nu kunde jag inte nöja mig med att såga av en gren. Jag kunde rent av inte nöja mig alls. Rätt vad det är så har den gigantiska almen förvandlats till en kraftig stam, helt utan runk... prunkande grenar. Jag hade velat fälla trädeländet länge, och med ens tycktes det vara möjligt, även om det skulle bli lite tight i själva nedslaget. En kompis kom med en motorsåg, och jag gav honom klara instruktioner. "Du får hellre träffa det fula plåtskjulet, än mina mödosamt ditgjutna staketstolpar."

Han tog mig på orden, och träffade plåtskjulet, vilket visade sig vara ungefär lika krocksäkert som en foliehatt. Ingen skada skedd, eller en rätt rejäl skada egentligen, men där plåtskjulet stod byggde jag istället en paviljong. Där busken stod planterade jag ett Esperens Herre, som minsann kunde pollinera den där fjollan Clara Frijs. För säkerhets skull så plockade jag fram den stora plånboken, och köpte en planta som var några år äldre. Det här päronträdet skulle komma att bära frukt först av alla, och just därför så bestämde min pojke att trädet var hans.

Så satt min pappa, pojkens farfar, i paviljongen och tittade på Esperens herre. Jag berättade vems träd det var, och vilken sorts päron det skulle bära. Jag berättade om min frus Clara Frijs, och om mina gråpäron.
"Gråpäron?" sa min pappa och hans ögon lyste upp. "Jag tycker om gråpäron." Jag skrattade till. "Jag med, men det tar fjorton år innan trädet bär frukt." Ljuset i pojkens farfars ögon slocknade igen. Han skulle inte leva till att smaka några gråpäron, det insåg både han och jag. Fast ingen av oss kunde väl tro att han skulle dö utan att ens fått se trädet blomma.

För när våren kom så blommade alla tre päronträden, även mitt gråpäronträd. Det är inget konstigt i sig. Träd kan blomma långt innan grenarna växt sig starka nog att bära frukt. Min pojkes Esperens herre fick kart, men de föll av. Min frus Clara Frijs fick också kart, men alla utom två torkade ihop. Till och med mitt gråpäronträd fick kart, som ramlade till marken ett efter ett. Fast fem av dem ville inte riktigt vissna, utan började rent av utvecklas till något som liknade päron. Efter någon månad kunde jag se att mitt korkade gråpäronträd faktiskt fått för sig att bära frukt. Päronen var långt ifrån mogna, men det syntes på deras stjälkar att trädet menade allvar.

Jag kunde inte annat än att berätta för min pojke att hans farfar gillade gråpäron, och att han blivit ledsen när han insett att han aldrig skulle få smaka dem. Att ett gråpäronträd tog fjorton år på sig att sätta frukt, men att just det här trädet inte verkade bry sig om den saken. Så vi kom överens om att gråpäronträdet inte alls var mitt, utan farfars. Varpå min pojke började sakna sin farfar igen, och fick svårt att somna under kvällarna som följde.

En religiöst sinnad människa skulle kanske ta det hela som ett tecken. Att pojkens farfar fick trädet att bära frukt, för att visa att han fortfarande fanns med oss. Även om jag inte är så religiös av mig, så vet jag ändå lite om bibeln. Jag vet till exempel att Jesus lärljungar vid ett tillfälle hade fem bröd och två fiskar. Med den matsäcken mättade Jesus femtusen män, förutom de kvinnor och barn som inte räknades, (Jesus levde långt innan Gudrun Schyman). Nu ska man inte tro på allt som står skrivet. Det går inte att mätta femtusen män med två fiskar. Om de två fiskarna däremot är ungefär lika färska som ett par surströmmingar, så kan man få femtusen man att säga sig vara mätta, men det är något helt annat.
 
Nu när september är här så kan jag på ett liknande sätt avfärda även mitt gråpäronträd från listan med mirakel. Frukterna finns kvar, men det är verkligen inga gråpäron. När det första päronet mognat så tänker jag ta med mig det till Oves plantskola, och fråga vad det är för en sort. Sen så ska de få ge mig ett presentkort på ett riktigt gråpäronträd, samt ett färdiggrävt hål fullt med gammal koskit och jord. För jag struntar i om det blir träd överallt. Farfar ska ha sitt gråpäronträd, och han ska minsann få vänta i fjorton år på det.
 
 
 
 
 
 

Päronets päronträd

0 Läs mer >>

Jag satt i soffan bredvid grabben och hans kompis, när något gick på tok i köket.
KaABANGELESKRAMMEL...

- #€£V€T€$  $@T@N$ $K|T 0(K$â!

De bägge åttaåriga pojkarna spärrade upp ögonen. Orden hade de lärt sig redan på dagis, men rösten? Tillhörde den en blodtörstig zombie? En ylande varulv? Eller Satan själv kanske?
Vissa saker glömmer man bara inte, och eftersom jag inte alltid är den perfekt maken, så kände jag igen rösten. Helst så ville jag bara krypa upp i soffhörnet och dra filten över mig. Jag har sett tillräckligt många filmer för att veta att hjälten alltid vinner över zombies, varulvar och Beelzebub, men inte ens Bruce Willis har en chans mot sin fru.
Yippie-Ka-Yee Motherfucker!
Skulle inte tro det.
 
Frugan hade klantat sig, och det var mitt fel, eftersom jag kanske glömt gå ut med soporna, missat att tömma diskmaskinen, eller helt enkelt för att jag satt och tog det lugnt i soffan. Det fanns bara ett sätt att be om nåd på, så jag ropade ut mot köket.
- Behöver du hjälp?
- JA DET BEROR VÄL PÅ....  
Jag förstod inte exakt vad det var som mitt hjälperbjudande berodde på. Borde jag kunna räkna ut det själv? Var det en fälla? Frugan muttrade något i köket. Jag hörde inte vad, men en frän doft av ozon spred sig i huset. Eller var det senapsgas? Det var nog säkrast att fråga igen.
- Behövde du hjälp?
- JA SA JAG JU!

Jo hon hade ju faktiskt sagt ja. Först av allt faktiskt. Att jag alltid ska haka upp mig på inkompletta formuleringar.
Så jag reste mig och gick till köket. På golvet låg torkade tomater i olja. Frugan hade gjort dem själv veckan innan, varför det var särskilt onödigt för mig att ställa till det på detta viset. Hon stod på knä, plockade torkade tomater, och tittade lika trött som ilsket upp mot mig.
- Va? Nej du behöver inte hjälpa mig.

Min stackars hjärna försökte återigen tolka hennes ord, men kom bara fram till att den man som påstår att han förstår sig på kvinnor, han ljuger. Eller så har han varit kvinna, men tröttnat. Hur man nu kan tröttna på det? Tänk den som kunde säga en sak, och mena en annan. Vi män kan på sin höjd lära oss buktaleri, men att peka finger och skylla på dockan funkar nog inte i längden. Fast om en sju - åtta är, när grabben väl tagit sig igenom målbrottet, så skulle jag ju alltid kunna peka på honom, eller hans kompis.

Nu hade jag och mina dagdrömmar stått där och glott lite väl länge. Jag kände att jag kanske borde tillföra något, så jag pekade på tomaterna som simmade runt på golvet.
- De där kan du nog skölja av och använda ändå.

Det hade frugan redan räknat ut, helt på egen hand.
Först då begrep jag. Hon behövde visserligen hjälp, men inte av mig.
"Ja det beror väl på... av vem."
Vilket lämpligast översätts till:
"Ja, men inte av dig."

Vem behövde hon då hjälp av? Sekunderna innan hade hon åkallat Satan. Utför han hushållsnära tjänster? Begriper han sig på fruntimmer?
Fan vet, men han får gärna försöka.


 

F'n vet...

2 Läs mer >>
För er som tror att Google vet allt om er: Börja tvivla.
Jag googlade på "Gammal affär", som i lanthandel tänkte jag.
Första annonsträffen blev då:
"I ett Trist förhållande? Inled en affär! Träffa många andra. 100% Anonymt."
 
Nu är jag är en lyckligt gift man. Min fru är en lyckligt gift kvinna. Vilket i hennes fall innebär att hon är gift med en lyckligt gift man. Hur som helst så tyckte jag inte om att få upp den där annonsen. Jag vill inte att min fru ska råka läsa över min axel, och börja tvivla på att hon verkligen är gift med  en lyckligt gift man. Ett tu tre så sitter vi där framför en äktenskapsrådgivare, som naturligtvis uppmanar henne att ta ut skilsmässa. Hur ska mina strumpor då ta sig från badrumsgolvet, ner till tvättmaskinen, och upp till byrålådan igen? Nej det här duger verkligen inte.

Visst förstår jag var det gick snett för Google. Det var det där med den gamla affären. Sånt kan hända vem som helst. Ta mina svärföräldrar till exempel. Nu ska jag inte uttala mig om huruvida deras förhållande var trist eller inte, men de hade en affär, med varandra, i Österstad. Jag var inte med på den tiden, men jag tror att den hette Österstad livs. Inte tusan träffade de många andra för den skull. Det bodde helt enkelt inte många andra i Österstad. Särskilt anonymt var det inte heller. Alla kände verkligen alla, och den ene av dem hette Snål-Stig.
Det är knappast lätt att tjäna storkovan under så bistra förhållanden.
 
Då visar Google upp en betydligt bättre lönsamhet, men hur väl känner de mig?
Eftersom jag inte uppskattade reklamvalet, så blev jag lite nyfiken och tittade efter.
Svaret har försatt mig i lite av en identitetskris. Baserat på mina sökningar så har Google kommit fram till att:
- Jag är en kvinna.
- Av okänd ålder.
- Som talar engelska.
- Och gillar Bodybuilding, Irland och tecknade serier.

Irland verkar vara fint. Kalle & Hobbe är underbara, min engelska är utmärkt, och jag har faktiskt biceps. Det går bara inte att se dem.
Resten bekymrar mig däremot en smula. Ni förstår, kvinnor i okänd ålder brukar alltid råka så illa ut. Det är bara att slå upp vilken tidning som helst, eller googla:
"Kvinna i okänd ålder fick räddas ur vattnet vid Munksunds hamn."
"Kvinna i okänd ålder ramlade från klippa."
"Kvinna av okänd ålder väldigt upprörd över att en kvinna i 30-årsåldern tagit hennes tvättid."

Ni ser, det blir bara värre och värre. Dessutom så känner jag mig plötsligt så hopplöst gammal. Man räknar nämligen så här har jag förstått:
- Flicka, ung kvinna, kvinna, kvinna av okänd ålder, och kvinna daterad med kol-14 metoden.

Vad ska jag då göra åt detta?
Ingenting faktiskt.
Det går visserligen att välja bort intressebaserade annonser, men vem blir jag då?
En kvinna av okänd ålder och utan intressen.
Nej tack! Då talar jag hellre talar engelska, gillar bodybuilding, Irland och tecknade serier.
Det sista jag vill är att Google ska behöva tycka synd om mig.
 
 

Det google inte ve...

2 Läs mer >>
 
Jo jag vet att jag är lite väl sen med den sjunde och sista dagens tre positiva händelser, men jag är inte för sen. Rent tekniskt sett är det fortfarande söndag. Så jag har helgat vilodagen, och hunnit. Det får bli den första glada grejen.

 

Som nummer två måste jag fråga om du hört den där om Bellman? Själv så fick jag idag nöjet att tjuvlyssna på två små grabbar som satt i båtens för och drog femtiotalet Bellmanhistorier eller fler för varandra. Det skrattades friskt, även om det i mina öron inte lades någon större vikt vid poängen. Det viktiga var att det handlade om en tysk, en rysk, och så Bellman. Ryss rättar du, men inte då. Vem den andre än var, så skulle han åtminstone hjälpligt rimma på tysk.

 

”En tysk, en rysk och Bellman skulle se vem som kunde bygga en lägenhet snabbast. Först började tysken, och han byggde sin på tre timmar. Sedan var det ryskens tur, och han snickrade ihop sin på två timmar. Sist var det Bellmans tur, men han köpte sig en istället.”
Hepp!
Dra den på Norra Brunn om du vågar.

 

”En tysk, en fransk och Bellman skulle se vem som kunde hänga kvar längst i vingarna på ett vindkraftverk. (Jo rysk roulette är numer för fegisar. Här har ni en tävling med ett hundra procents dödlighet.)
Först började tysken, och han hängde kvar i åtta minuter. Sedan var det ryskens tur, och han höll sig fast i en kvart. Sist var det Bellmans tur, men när han skulle ta tag i vingen så fes han.”

Jajamensan. Det gäller att känna sin publik, och en prutt går alltid hem i dessa kretsar.

 

Någonstans där försökte jag lägga mig i. Eftersom såväl tysken som rysken rimligen borde ha dött i den föregående tävlingen, så justerade jag deltagarlistan något.
”Två små grabbar och Bellman skulle tävla i vem som kunde hitta på den roligaste historien, men Bellman hade inte en chans, för grabbarna babblade så att han inte fick en syl i vädret.”

 

De två tittade på mig och flinade lite sådär mest av artighet. ”Du är ju knäpp”, var det omdöme jag fick innan de fortsatte igen. Jag borde nog ha lagt till en prutt på slutet.


Så återstår då bara en sista positiv händelse.  Det skulle kunna få bli vädret, eller att jag hittat på en mer än måttligt långsökt inläggsrubrik. Fast de brädas båda av att jag liksom alla andra dagar insett hur mycket jag älskar den där kvinnan som ligger och latar sig mitt i båten. Liksom jag älskar den där killen i blå tröja, och är glad att han har en så god vän i grabben bredvid sig.

nr 89257

0 Läs mer >>
Den sjätte dagen med tre positiva saker. 

1. Fiskpinnar undantaget, så var jag som yngre ingen större anhängare av mat som levt sitt liv under vatten. Grönsaker var inga favoriter de heller. Nu är man ju inte sämre än att man kan ändra på sig, även om det ska erkännas att det ibland svider att göra sig av med gamla sanningar. Jag skulle till exempel aldrig grilla på något annat än kolgrillar. Det var inte baserat på fördomar, utan rena erfarenheter. Hur skulle jag kunna veta att de erfarenheterna i sin tur baserades på ovana kockars användande av mindre lyckade gasolgrillar? Nu ska det här inte förvandlas till någon sorts propaganda om hur man grillar bäst. Fast för mig så öppnades en helt ny grillmeny när jag vred om gaskranen, framför allt vad gällde det maritima.

 

Med ens gick det så mycket bättre att grilla allt från bläckfisk till pilgrimsmusslor. På gjutjärnshällen snabbsteker jag de mest underbara oljemarinerade chiliräkor som finns. Det tar bara någon halvminut, men resulterar i ett rökmoln som vore helt ohanterbart inomhus, och skulle resultera i en majbrasa på vilken kolgrill som helst. Sen så har vi det där med att röka saker, som röding, lax eller tonfisk. (Förlåt alla delfiner, jag ska inte göra om det.)

 

Gasolgrillen tillåter mig att röka fisken i en temperatur strax över sextio grader, vilket jag föredrar. Det är en tillagningsrökning, men tillräckligt långsam för att få till en ordentlig röksmak, och sval nog för att inte torka ut fisken. Så när pojkens egenfångade fisk skulle tillagas var valet enkelt. ”Smoke me a kipper”, som Ace Rimmer alltid sa, fast nu blev det en gädda istället. Den blev perfekt. Mjäll, saftig och fin i köttet. Kryddningen var enkel men väl avvägd, och alla tillbehören fanns där. Gräddfil med färskriven pepparrot, citron och pressad potatis. Det fanns till och med sådana där grönsaker på tallriken.

 

Jag brukade avsky gädda, men det var då. Anette snodde genast åt sig halva fisken, vilket nästan kändes lite ouppfostrat, fastän vi bara var två som skulle dela på den. Nåja, hon stod ju för vinet, och nu kunde jag hälla i mig halva flaskan utan att skämmas. Vi skålade, drack en sipp och tog oss så en första smakbit av fisken.

 

Jodå, jag brukade avsky gädda, och det gör jag fortfarande. Norrlänningarna har rätt; gädda är inget annat än en benig tråkig skräpfisk. Hur desperat måste man inte vara över att visa upp sin fiskelycka, om man serverar sina gäster gädda? Jag såg Anette i ögonen. Hon försökte verkligen låtsas gilla eländet, samtidigt som hon förbannade sig själv för att ha tagit åt sig en så stor bit. ”Den var inget vidare”, sa jag och skyfflade tillbaka det som jag tagit åt mig.

 

Ärlighet varar längst, och om Anette inte älskade mig förut, så gör hon det nu. Jag kunde se hur ångesten rann av henne, varpå även hon gjorde sig av med sin portion. Så satt vi där, med en massa goda tillbehör, men utan fisk. I mitt huvud ekade min då sexårige pojkes dräpande svar, från den gången när fiskbilen ringde på dörren och undrade om vi ville handla. ”Vi har redan fisk! Vi har fiskpinnar.”

 

2. Även denna gång så hade vi fiskpinnar.

 

3. Fiskpinnar går fort att steka, och smakar faktiskt bättre än gädda.

 

Sex laxar och en f...

0 Läs mer >>
 
...hände förmodat positiva saker.


1. Pojken min ville fiska. Något som vi inte gjort sedan i höstas, när en gädda slet sig vid bryggkanten. Vi plockade fram håv, kastspö och draglåda, men struntade i det där med termosar och prickigkorvsmörgåsar. Riktiga fiskare drar minsann upp maten ur vattnet, och grillar den på plats. Nu är far och son inte mycket till fiskare, men behovet av att proviantera var ändå rätt så begränsat. Dels så hade vi ätit en ordentlig frukost, och sen så ligger Svartån ungefär femton meter från vårt kylskåp. Vi valde ett litet abbordrag, satte på det på tafsen och kastade. Ån är femtio meter bred utanför vår brygga. Kastet mätte kanske närmare fyrtio, vilket närmade sig det långgrunda på andra sidan. Så vi vevade på rätt fort till en början. Lik förbaskat gick det tungt. Ett knippe sjögräs trodde jag. En gädda hävdade kroken. ”Fram med håven”, ropade jag överraskat, och den här gången fick vi upp gäddan. Pojken min sken som en sol. ”Skit också”, tänkte jag och såg på den sprattlande fisken.

 

Kalla mig blödig, men… Nä stryk det där ordet ”men”. Kalla mig blödig helt enkelt. Jag tycker synd om masken när jag metar, än värre är det med fisken. Det är därför som jag föredrar kastspön. Man slipper agna kroken, och hinner oftast tröttna innan man får napp.

 

Den där håven hade vi inte behövt. Kroken satt långt ner i svalget på gäddstackaren. Det fanns ingen chans till att få loss den för att sedan släppa firren levande ner i vattnet. Han var dödsdömd, och jag den motvillige bödeln. Jag lade ner håven på gräsmattan och gick till Åbo. Vilket är Finlands sjätte största stad, men även namnet på vårt gistna lilla skjul nere vid vattnet. Precis alla finländare är som bekant förtjusta i knivar, men ska just den här svensken ha ihjäl en gädda på flera hekto, så krävs det rejälare doningar. I mitt fall en yxa och en stadig plankbit.

 

För ett ögonblick funderade jag på om jag kunde blunda när jag högg? Svaret var att jag visst kunde blunda, om jag nu prompt ville bli av med vänsterhandens tumme.  Pojken min ville inte heller se, utan gick bort en liten bit. Jag antar att jag borde köpa honom sådana där TV-spel med blod och tarmar på omslaget, och kanske byta ut Bolibompa mot motorsågsmassakern och Aliens. Annars finns risken att grabben växer upp och blir lika fjantig som far sin.

 

Chopp! Sen så var det inte fullt lika synd om gäddan längre, eftersom en betydligt mindre del av firren satt fast vid kroken. Först nu, när det var dags för nästa motbjudande övning, den att rensa eländet, så kom det positiva i hela den här historien. Jag insåg att jag faktiskt är en gift man. ”Älskling?”, ropade jag genom entrédörren. ”Kan du rensa den här, så att vi kan fiska vidare?” Min fru hade aldrig rensat en fisk förut, och det syntes att hon inte såg fram emot att försöka. Så jag berättade vad hon borde göra, och smet iväg.

 

2. En polsk tavelmålare knackade på vår dörr. Ni vet en sådan där som knappt förstår vad man säger, men som hemskt gärna vill byta pengar mot kludderier. I ärlighetens namn så är många av dessa konstnärer riktigt skickliga, men vad hjälper det när man varken har kontanter eller lediga väggar. Dessutom så är det ingen engångsaffär. Köper du en tavla, så dyker han snart upp igen. Just den här tavelförsäljaren lär dock inte komma tillbaka. Min fru knäade upp dörren. Den ena av hennes bägge blodiga händer kramade en otäckt vass kniv. Hennes ögon glödde av vansinne, och rösten hennes klingade minst en oktav lägre än normalt. ”I don’t have time with you right now. I will have to deal with you later.” 

Inte kunde polacken veta att det främst var fiskblod, men att det galna fruntimret just skurit sig i tummen, och dessutom förväntat sig att det var hennes usling till make som bankade på dörren med ännu en fiskjävel i håven.

 

3. Det finns minst tre åkersorkar färre i grannskapet än det gjorde i morse. Jag vet detta eftersom jag fått dem till skänks av vår ena katt. Den sista sorken levde fortfarande, så den fick jag lov att slå ihjäl. Var finns då det positiva i detta? Jo det var en himla tur att den där polacken inte ringde polisen, för nu står det till på köpet en blodig spade vid husknuten.

På den femte dagen...